Tooting & Mitcham United FC
Sandy Lane
Förening: Tooting & Mitcham United FC
Bildad: 1932
Dräktfärg: svart vit randig tröja, svarta byxor, svarta strumpor
Idrottsplats: Imperial Fields. Sandy Lane fram till 2002
Serie 2010/2011 (a-lag): Isthmian Premier League
Ort: Stadsdelarna Tooting och Mitcham i London. Invånare StorLondon; 13
945 000 (år 2009 enligt wikipedia)
Sandy Lane
Bilderna tagna 2000 och 2002.
I mitten av 90-talet lärde jag
känna en supporter till mitt favoritlag i England, nämligen det välkända
fotbollslaget Slough Town FC . Laget var då hemmahörande i ligan Conference som
är den högsta serien utanför ligasystemet. Medan min kompis jobbade på dagarna
när jag var på besök så brukade jag roa mig med att tunnelbaneluffa kors och
tvärs över hela London. Målet var att besöka ett antal olika fotbollsarenor. Med
en vanlig kamera med rulle, klubbföreteckningar och tunnelbanemapp så blev det
några turer.
Då hette inte besöksmålen Arsenal, Chelsea, Tottenham och WestHam. Istället var
det obskyra och mindre kända lag som Barnet FC, Maidenhead United, Tooting &
Mitcham United och Uxbridge arenor som jag jagade. Det var på dessa platser som
jag fann den riktiga nostalgin.
Den här sidan handlar om arenan Sandy Lane som var fotbollslaget Tooting &
Mitcham United FC hemmaplan från 1932 till 2002.
I fotbollstokiga England har intresset för fotboll alltid varit stort, det fick
dessutom ett uppsving efter 2:a världskriget. Det byggdes stora arenor överallt
runt om i landet. Även dom mindre lagen drog mycket publik och för att få
klubbarna skulle få in så mycket pengar som möjligt så gjordes arenorna stora med
mycket ståplatser.
Londonlaget Tooting & Mitcham United FC bildades 1932 genom en sammanslagning
mellan klubbarna Tooting FC och Mitcham Wanderers FC. Serierna utanför
ligasystemet Premier League ner till Nationwide division 2 kallas för Non-league
eller i vanlig folkmun amatörserierna. I London med omnejd fanns flera riktigt
stora non-league lag med stora arenor. I stort sett är alla av dessa arenor
rivna. Tooting & Mitcham var en av dessa stora klubbar och deras Sandy Lane var
älskvärd för alla som gillade klassiska gamla engelska fotbollsarenor. Det som
utmärkte dessa stora arenor var att det bestod av minst en takläktare och sen
höga ståplatsläktare runt om. Under 50-talet gjorde sig klubben känt som ett bra
cuplag. Femsiffriga publiksiffror var inte ovanliga. Publikrekordet är från en
FA Cup match 1956 mot Queens Park Rangers då kom hela 17500 personer. Två år
senare byggdes den stora sittplatsläktaren som tog 2000 personer. Men åren gick,
intresset svalnade och Sandy Lane blev för stort och omodernt. Säsongen 01/02
blev den sista på Sandy Lane som då var i ett förfallet tillstånd. Den nya
arenan Imperial Fields är supermodern men ganska så smaklös för den som gillar
det gamla. Sandy Lane var en av de sista kvarvarande av de stora non-league
arenorna i London. Det var ett måste att besöka den innan den skulle rivas.
På hemsidan
Pyramidpassion finns bilder på den nya arenan
Apropå Slough Town så kommer dom från orten Slough som ligger 3 mil väster om London. En stad med ca 120 000 invånare, en av dom största städerna i England som inte haft ett fotbollslag i proffsligorna. Orten är mest känd för att tv-programmet The Office kommer därifrån, delar av staden luktar choklad då Mars tillverkas där, resterande luktar avgaser och att staden låg etta i antalet bilstölder per invånare i England.
Vi går längs Sandy Lanes ena kortsida. Framför oss ser vi ett fullständigt nedkladdat
rostigt plåtplank som skyddar från gratisvy och ett litet hinder för de som vill
in och förstöra. Till höger i bild står ett gammalt entreinsläpp som
blivit igenbommat. Behovet minskade med åren om man sä så.
I bakgrunden skymtar vi strålkastarna från den stora takläktaren.
Vid mitt första besök 2000 var entrén öppen. Två år senare var det låst, jag
fick då möjligheten att utnyttja min smidighet genom att klättra in.
Min engelske polare som var med, valde istället att sätta sig ner utanför med en
tidning. Han hade liksom inte samma behov av att gå in. Han hade varit där förr
som bortasupporter till amatörlaget Slough Town FC. Om Tooting &
Mitcham och Sandy Lane brukade han säga.
- I don´t like that place, naughty people.
Tooting & Mitcham United FC, ett av Londons stora amatörlag i alla fall för
50-60 år sen.
Takläktaren är enorm.
Vi är nu innanför entrén och ser nu läktaren vars kortsida vi stod utanför innan.
Ett söndrigt nät ska tydligen skydda bollarna från att åka ut på gatan.
Bild mot entrén, ungefär i mitten på bilden stod jag när jag tog föregående bild
mot ståplatsläktaren till vänster.
Till höger ser vi början på den enorma takläktaren.
Ca 2000 personer rymdes på läktaren som är gjord av en blandning av tegel, plåt
och trä.
En bild på ståplatsläktaren på den andra kortsidan. Här fanns den
berömda ´Gents´skylten som jag ska försöka förklara lite längre ner.
Inifrån läktaren mot entrésidan. Till höger skymtar bl.a. the club shop som jag
tror hette The Terrors shop.
Smeknamnet på klubben är nämligen det smickrande ´The Terrors´.
På delar av läktaren har en del bänkrader tagits bort.
När man ser slitaget
inifrån läktaren så undrar jag egentligen hur folk vågade sitta här dom senare
åren.
Vy mot takläktaren från motsatta långsida som bestod av en sliten
ståplatsläktare. Se bild nedan.
Det är som sagt ståplatsläktare runt på dom andra sidorna. Troligtvis var de
ungefär lika höga, ett 20 tal rader.
Det är ganska löjligt att behöva nämna det men jag tog faktiskt en liten
souvenir hem från ena läktaren, ett stycke sten som ramlat loss.
Två år senare togs denna bild från ungefär samma ställa som ovan. Nu hade man
börjat bomma igen. Hus skulle byggas på Sandy Lane.
Fotbollsklubben skulle få ett nytt hem med lyxstandard istället för slitet
50-tals standard.
Ett högt trästaket hade satts upp långsidan.
Från takläktaren mot bortre kortsida. Vi ser trästaketet till höger
i bild.
Dålig kamera, försökte skärpa till bilden så gott det gick.
Hur som helst, ´Gents´ står det sprejat på plåtplanket på toppen av
läktaren.
Gick man ner till vänster om skylten via en sliten trappa så kom man
till urinoaren under bar himmel.
Man fick helt enkelt göra sina behov mot en stenvägg men någon sorts
utrinning ned till. Någon knapp för spolning eller handfat saknades.
Man kan säga att det var ganska enkel standard.