Bollspelaren

Kvarterslaget från “Bollis” tog över som fotbollsstadens andralag 

När man tänker på fotbollen i Norrköping så tänker man givetvis på Idrottsparken. En klassisk fotbollsarena som upplevt mycket glädje, såsom 13 SM-guld, VM-spel 1958 och mycket annat som stadens stolthet IFK Norrköping mäktat med. Men det finns faktiskt en arena till i staden. Ja, jag sträcker mig nog faktiskt till att kalla Bollspelaren för just det, även om storhetstiden sedan länge är förbi. Från den magnifika träläktaren har faktiskt publiken kunnat se superettan på den i folkmun kallade “Bollis”.  

Passande namn

Idrottsplatsen ligger i stadsdelen Butängen vilket är i de nordöstra delarna av centrala Norrköping. Staden i sig behöver ingen närmare beskrivning mer än att det är en gammal arbetar- och industristad som verkligen förbättrat sin stadsbild de senaste åren. En promenad längs med strömmarna inne i stan rekommenderas varmt. Beslutet att bygga Bollspelaren (underbart namn!) togs 1935 och 1937 började bygget. Det var två planer, såsom jag tolkat det, som byggdes och båda dessa är kvar. Idag en naturgräsplan och en av konstgräs. Det finns även en sliten hockeyrink på idrottsplatsen. Det finns planer på att bygga bostäder i området men enligt rapporterna ska idrottsplatsen stå kvar.  

Vilka har då huserat här genom åren? Ja, det är framför allt IF Sylvia. Kvartersklubben grundades redan 1922 och flyttade in på “Bollis” 1956 efter att ha spelat på närliggande Vasavallen. Trots att IFK Norrköping, IK Sleipner och kanske även Smedby AIS haft en större fanskara genom åren så är det faktiskt “lilla” Sylvia som rönt mest framgångar i modern tid. Efter IFK såklart. Sleipner var stora i början av 1900-talet och har 16 allsvenska säsonger (senast 1940/41) och ett SM-guld (1937/38), men har förutom 1994 mest huserat i tredjedivisonen och neråt.  IF Sylvia var uppe i näst högsta serien och vände 1965 och det dröjde till 90-talet innan deras storhetstid började. Via meriterade kvalsegrar mot Sandviken och Lira Luleå (!) 1997 tog sig kvartersgänget från Norrköping upp till division 1 som då var landets näst högsta serie. Samtidigt åkte Sleipner ur och helt plötsligt var “gänget från Bollis” fotbollsstaden Norrköpings andralag. Det blev dessutom två raka tredjeplatser i ettan, 1998 i den södra serien och året därpå i den norra. År 2000 döptes serien om till superettan och Sylvia huserade där till 2003. Som bäst i superettan blev det 2001 med en sjundeplats. 

Norrköpingsderbyn

Bollspelaren var lagets stolta hemmaplan, men tyvärr satte förbundet stopp för det. Efter säsongen 2002 togs det ett beslut att Bollspelaren inte duger för elitfotboll och dispensen förlängdes inte. Det var snack om renoveringar kring millennieskiftet men det blev inget. Även om klubben dröjde sig kvar vid sin hemmaplan en tid spelades matcherna istället på Idrottsparken och det blev till slut degradering. En sistaplats i med blott 19 inspelade poäng. Ett fint minne ändå blev juniderbyt mot IFK Norrköping (som åkte ur allsvenskan 2002). Inför 14 011 åskådare, varav undertecknad var en av dessa, kunde se lilla Sylvia hålla emot länge och väl mot storebror IFK. Till slut kunde Peking kvittera på övertid och fastställa slutresultatet 2–2. Måljublet efter kvitteringen minns jag än.  

Eftersom Sylvia lämnade Bollspelaren som matcharena redan 2002 så blir det en kortfattad resumé av de senare åren. Det är ju trots allt idrottsplatsen jag ska fokusera om. Sylvia har ändå spelat på hyfsad nivå de senaste år och huserat i division 1 och 2. Även 2007 var de svartvita uppe och vände i superettan. Det blev visserligen fler poäng än sist (27) men alltjämt en sistaplats – och degradering. Glädjande nog var det derbyn även mot IFK Norrköping (som vann serien det året) den säsongen varav majderbyt, som vanns av IFK med 2–1 på Parken, sågs av 11 114 åskådare (youtubelänk) vilket är och kommer nog för alltid bli klubbens publikrekord. IFK etta, Sylvia jumbo. Det blev sju säsonger i landets näst bästa division vilket får ses som en bedrift.  

Via ett lyckat samarbete med IFK Norrköping var IFS därpå stadens näst bästa lag och många Pekingtalanger har spelat för de svartvita genom åren. Det roliga var dock slut 2025 då samarbetet upphörde och i mångt och mycket även den talangutvecklande föreningen. Lindö FF tog över Sylvias plats i division 2 och den svartvita epoken är nog över.  

Över till Bollspelaren igen. Det var en vacker augustidag när jag besökte den lugna idrottsplatsen. Naturgräset såg väldigt välskött ut och det fanns fortfarande skyltar från superettan som vittnade om en svunnen tid innan arenakrav och förbundets hårda stadgar. Jag såg ingen belysning alls vilket såklart inte var till idrottsplatsens fördel i kampen om spel i superettan på Bollis. Oklart om belysning någonsin funnits där? Den stora träläktaren är onekligen behållningen. Det finns gedigna träbänkar och enligt internet får närmare 2 000 personer plats där, vilket säkert kan stämma. Läktaren var inte i sitt bästa skick men bör hålla ett par år till. Dessvärre har jag själv inte sett någon match där utan jag fick istället visualisera lirare såsom Chay Hews (mina kusiners gympalärare!), Andreas Thomas och Daniel Nannskog (ja, den Nannskog) sprang runt på den fina gräsmattan när lillebror Sylvia var uppe och härjade i landets näst högsta division. Det är för övrigt många fina spelare som spelat i Sylvia genom åren, här kommer ett axplock: Birger “Bian” Rosengren, Sulo Vaattovaara, Jonas Lind, Göran Bergort och såklart mängder av unga IFK-talanger. Även den lokale tränarikonen Stefan Hellberg (Kim Hellbergs pappa) ska nämnas.  

Bosna och rugby

Förutom gräsplanen finns även en konstgräsplan och en sliten hockeyrink. Idag huserar Norrköpings IF Bosna på Bollspelaren vilket är glädjande att idrottsplatsen fortfarande används flitigt.  Även rugbylaget Norrköping RK Troján använder Bollis.  Bosna grundades 1992 av bosnier som kom till Sverige i början på 90-talet. 2026 spelar klubbens a-lag i division 4. Den 10 maj 2026 såg hela 587 åskådare derbyt mellan Bosna och Assyriska Norrköping. Ljusblåa Bosna vann med 4–1 inför storpubliken och det är kul att se att den stora fina träläktaren fortfarande fylls då och då likt när insomnade kvarterslaget IF Sylvia var i finrummet. 

/Anders Ekström, Sollentuna