Så fylls dödtiden mellan träningspassen i svensk idrott
Publicerad den 26-09-22
Bussen mellan två bortamatcher rullar sakta genom ett skogslandskap, och de flesta i laget sitter tysta med blicken i telefonen. Det handlar inte om lathet. Det är den enda tid under dagen som faktiskt är fri, inklämd mellan uppvärmning, match och den långa resan hem igen.
Den här formen av väntan finns överallt i idrottslivet, från ungdomslag till äldre motionärer. Ett träningspass har en tydlig start och ett tydligt slut, men allt runt omkring, resan dit, omklädningsrummet, rehabiliteringen efter en skada, är betydligt mindre strukturerat. Just den oplanerade tiden har blivit en egen liten vana, och den fylls oftast digitalt.
Väntan är en del av idrottslivet
Den som tränar regelbundet känner igen mönstret. Bussresan till bortamatchen. Väntrummet utanför fysioterapeutens mottagning efter en stukad fotled. Sommaruppehållet när säsongen är slut men kroppen fortfarande vill ha struktur. Ingen av dessa stunder är särskilt lång för sig, men tillsammans blir de en betydande del av veckan för den som håller på med idrott på allvar.
Under en skadeperiod blir det extra tydligt. En spelare som normalt fyller eftermiddagarna med träning sitter plötsligt hemma med en knäskena och ovanligt gott om tid. Rehabövningarna tar en bråkdel av den tid som den vanliga träningen gjorde, och resten av dagen måste fyllas med något annat, ofta framför en skärm.
Skärmarna fyller tomrummet
Det mest naturliga blir att ta fram telefonen. För en del handlar det om serier eller poddar, för andra om sociala medier eller spel. En del söker sig också till tjänster för videosamtal, där man kan prata med en främmande person i några minuter utan några förpliktelser efteråt. Bland de tjänster som riktar sig till specifika grupper finns en videochatt byggd för transpersoner som vill prata med andra i en liknande situation, där man kan upptäck TransRoulette som ett exempel på hur nischade digitala mötesplatser kan se ut vid sidan av de stora, allmänna sociala plattformarna, ett av flera sätt människor fyller stillsamma stunder med kontakt när de inte orkar bara scrolla.
Den typen av tjänst säger egentligen inte så mycket om idrott. Den säger mer om ett mönster som finns hos de flesta som tränar mycket, eftersom huvudet ändå vill ha någon form av stimulans när kroppen vilar, och skärmen ligger alltid inom räckhåll.
Vardagsidrotten har liknande väntetider, bara mindre dramatiska. Föräldrar som kör barn till fotbollsträning två gånger i veckan sitter i bilen eller på en läktare och väntar i en timme utan att egentligen ha något att göra. Motionärer som tränar på gym efter jobbet blandar styrkepass med pauser mellan seten, pauser som lätt fylls med ett par minuter i telefonen innan nästa övning börjar.
Sociala rum flyttar delvis online
Den lokala idrottsplatsen har historiskt varit mer än bara en yta att springa på. Som beskrivs i artikeln om idrottsplatsens tysta sociala funktion har den fungerat som en naturlig mötesplats där folk från olika bakgrunder hamnat i samma sammanhang, oavsett om de själva spelade eller bara följde med sina barn dit. Den funktionen försvinner inte för att fler bär telefonen i fickan, men den kompletteras numera av digitala rum som fyller en liknande roll under de stunder man inte fysiskt befinner sig på plats.
För yngre idrottare, och särskilt för de som av olika anledningar känner sig annorlunda i sitt omklädningsrum eller sin klubbmiljö, kan ett digitalt utrymme där man kan vara anonym och ändå bli sedd fungera som en viktig ventil. Det gäller inte minst unga hbtq-personer och transpersoner inom idrotten, som ibland upplever att den fysiska idrottsmiljön inte alltid är den plats där de känner sig mest fria att vara sig själva. Ett samtal med en främling som förstår ens situation, mitt i en vanlig tisdagskväll, behöver inte vara märkvärdigt för att betyda något.
Skadeperioder och avstängd säsong
Perioder utanför säsong är ett annat exempel där digitala vanor växer fram nästan av sig själva. Många klubbar har byggt upp digitala arkiv och communityn för att hålla kontakten med spelare och supportrar när planen ligger tom, och exemplen visar hur digital teknik bevarar Sveriges idrottsarv även när det fysiska umgänget pausar en stund. Samma logik gäller på individnivå. Den som är skadad eller vilar under sommaren söker sig ofta till skärmen för att fortsätta känna sig delaktig i något, även om det som fångar intresset inte alltid handlar om just idrotten.
Fysioterapeuter som arbetar med unga idrottare beskriver ofta hur skadeperioder är psykiskt tuffare än själva skadan. Rutinen bryts, laget fortsätter utan en, och dagarna blir längre än vanligt. Att fylla en del av den tiden med sociala kontakter, digitala eller fysiska, är inte ett tecken på svaghet utan ett rimligt sätt att hantera en period av väntan.
Det gäller även sommaruppehållet, som för många lag sträcker sig över flera veckor. Träningsgruppen som annars setts fyra gånger i veckan skingras, och vissa spelare reser bort medan andra stannar hemma. De sociala band som normalt underhålls genom gemensam träning måste under den perioden hållas vid liv på andra sätt, ofta genom korta meddelanden, gruppchattar eller videosamtal som ersätter det som annars sker naturligt i omklädningsrummet.
En vana som sällan uppmärksammas
Skärmtid i samband med idrott pratas det sällan om rakt ut, kanske för att det inte känns lika seriöst som själva träningen. Men bussresorna, väntrummen och de tomma eftermiddagarna under skadeperioder utgör i praktiken en stor del av idrottsvardagen för den som håller på länge nog. Att fylla dem med poddar, spel, sociala flöden eller ett videosamtal med någon man aldrig träffat är sällan ett problem i sig, så länge det inte helt tränger undan den fysiska träningen och de relationer som byggs på riktigt, i omklädningsrummet eller på planen.
Det är knappast någon ren slump att digitala vanor och idrottsvanor växer fram parallellt hos samma personer, år efter år, säsong efter säsong. Båda handlar om att fylla tid på ett sätt som känns meningsfullt, oavsett om det sker på en gräsplan i Småland eller i en chatt med någon hundra mil bort.