Så tränade man på idrottsplatsen förr och vart den träningen tog vägen
Publicerad den 26-08-26Bakom kortsidan på gamla idrottsplatser finns nästan alltid en backe. Den står inte på någon skylt och har aldrig haft ett namn, men den är där och brantare än den ser ut från planen.
Det var där halva träningen låg.
Jag har bläddrat mig igenom en hel del av bilderna här på sajten. Det som slår mig är hur lika platserna är byggda trots att de ligger flera hundra mil isär. En grusplan. En läktare i trä med fem eller sex rader. Ett omklädningsrum i tegel eller plåt. Och nästan alltid backen, eller en trappa, eller en skogsslinga som börjar direkt bakom staketet.
De sakerna användes. Backen var intervallpasset, läktartrappan fick duga som styrketräning och skogsslingan bakom staketet var långpasset. Träningen var sällan särskilt genomtänkt, men den var hård. Man sprang uppför tills benen tog slut, gick ner igen och gjorde om det.
På vintern flyttade laget in i skolans gymnastiksal och hängde i ribbstolarna.
Sedan hände det som hände på de flesta håll. Föreningar slogs ihop, kommunen byggde en konstgräsplan mer centralt och den gamla anläggningen fick stå kvar medan gräset växte upp genom sprickorna i gruset. Det är de platserna Mats har åkt runt och fotograferat, över femhundra stycken vid det här laget.
Men själva träningen levde vidare. Den flyttade bara inomhus.
Går du in i en träningshall i dag hittar du samma rörelser under nya namn. Backlöpningen har blivit intervaller på maskin. Läktartrappan har blivit hopp upp på en låda. Hos M21 Sport Center i Kungsbacka står det CrossFit och HYROX på schemat. Det som händer på golvet är att folk lyfter, bär, hoppar och släpar saker under tidtagning. Ta bort klockan och byt underlaget mot grus, så är du tillbaka på idrottsplatsen igen.
Det som är nytt är egentligen bara taket och belysningen.
Nu till det roliga. De gamla platserna fungerar fortfarande. En läktartrappa förfaller långsamt och en backe förfaller inte alls. Har du en nedlagd idrottsplats inom cykelavstånd har du en anläggning som ingen tar betalt för. Ingen kö till utrustningen heller.
Ett pass som fungerar nästan överallt: spring uppför backen, gå ner, upprepa åtta gånger. Sedan tio varv upp och ner för läktartrappan. Avsluta med att gå ett varv runt planen och titta på hur illa det står till med staketet.
Några saker är värda att tänka på om du testar.
Trä som har stått ute i trettio år blir halt när det är fuktigt. Spikar reser sig ur plankorna med tiden, så titta efter innan du börjar hoppa på en läktare. Grus som ingen har underhållit blir ojämnt. Vrickade fotleder är det som oftast går fel på den typen av underlag.
Kolla också vem som äger marken. En del gamla idrottsplatser är kommunala och står öppna för vem som helst, andra ligger på privat mark där markägaren har en bestämd åsikt om saken. Ett samtal i förväg löser oftast det.
Och glöm inte att platserna är sköra. De läktare som finns kvar står kvar för att ingen har klättrat sönder dem.
På sommaren är det här svårslaget. Du får en anläggning för dig själv, gratis och med en utsikt som inget gym kan matcha.
I november, när det är mörkt vid fyra och plankorna är blöta, förstår man ganska snabbt varför träningen flyttade inomhus.